Niklas Meltio

1 week ago | dn.se | Anna-Lena Laurén |Niklas Meltio

HELSINGFORS. Det går inte att ändra på Ryssland, vare sig inifrån eller utifrån. Men det går att rädda den ryskspråkiga kulturen, säger författaren Michail Sjisjkin i ett möte med DN:s Anna-Lena Laurén och Niklas Meltio. Är du redan prenumerant, logga in för att fortsätta läsa. Läs DN +Allt för 0 kr fram till 1 augusti. Sedan för halva priset i ett halvår, endast 125 kr/mån. Därefter ord. pris 249 kr/mån. DN.se, Expressen.se, lokala nyhetssajter och mer ingår.

Feb 4, 2024 | dn.se | Niklas Meltio

– Jag är stolt över mitt jobb. Vi arbetar för Ukraina på den här fabriken. Dmytro Blynov skjuter upp skyddsvisiret i pannan. Ansiktet är sotigt och svettigt. Järn smälter vid en temperatur på 1538 grader. Kring masugnarna i Zaporizjzja stålverk känns det just nu som en ganska behaglig bastu, trots att den stora fabrikshallen där masugnen arbetar har flera öppna väggar och det är fem minusgrader utomhus. Några timmar tidigare har flera ryska robotar slagit ned i Zaporizjzja.

Jan 28, 2024 | dn.se | Niklas Meltio

– Om vi möter de andra munkarna hälsar vi på dem. Men de hälsar inte tillbaka. De tiger och går förbi, säger Mychajlo Karnauch, 32. Han är nyinflyttad munk i Lavran, ett av världens äldsta, fortfarande fungerande ortodoxa kloster. Mitt i Kiev, med majestätisk utsikt över den historiska floden Dnjepr, ligger Lavran sedan 1051. Mellan munkarnas bostadshus, kyrkor och prästseminarier löper kullerstensbelagda gränder upp och ned längs flodbanken som sluttar ned mot vattnet.

Jan 13, 2024 | dn.se | Niklas Meltio

Någon gång har det varit en spannmålsåker. Nu är fältet övervuxet med midjehögt fjolårsgräs, det ser övergivet ut men är det inte. Det är bara det att om bonden försöker harva den kan han sprängas till döds. En stor del av det bördiga svartjordsbältet i östra Ukraina är obrukbar, minerad av ryska armén. De här trakterna utanför Charkiv som Ryssland hann ockupera i sex månader tillhör de mest kontaminerade i Ukraina.

Jan 8, 2024 | dn.se | Niklas Meltio

– Jag så tacksam över att alla i huset överlevde. Det är huvudsaken, säger Valentina Laba, 66, i centrala Zaporizjzja. Hon sopar upp det sista glassplittret i ett rött handfat på soffbordet i sin lilla etta. Kvart i sju samma morgon stod hon vid samma fönster och vinkade av sonen, som var på väg till jobbet. – Sedan tog jag några steg tillbaka till sängen. Då small det. Jag såg något som liknade en blixt och sedan gick fönsterrutorna sönder. Som tur var har jag gardiner, de stoppade glassplittret.